Tågets repetitiva mullrande fick mig att falla tillbaka i tankar om omvärlden. Hur mycket jag än försöker kan jag inte föreställa mig kaoset och förvirringen i utomståendes desperata sinnen, den ständiga råttrasen, girigheten, det självcentrerade mig, mig, mig. Hur kan människor leva meningsfulla och meningsfulla liv samtidigt som de bara tänker på sig själva? Hela min uppväxt, hela min varelse verkar revoltera mot idén. Jag kan förstå att deras tåg kan vara snabbare, eller deras teknik mer avancerad, men detta bleknar i jämförelse med harmoni och ära i vårt samhälle. Den gamla damen som sitter bredvid mig går till jobbet, och den unga mannen bredvid henne är lika – lika genom att de ger tillbaka till samhället precis så mycket de kan. Det här är inte något jag tror på, det här är något jag vet, med hela mig själv. Jag kan inte föreställa mig stressen att behöva bestämma vad jag ska göra varje dag, eller trycket att oroa mig för om jag kommer att kunna ha tillräckligt med medel för att överleva, än mindre sträva. Nej, det är vettigt att vi inte engagerar oss i världen utanför. Hur skulle vi ens kunna etablera kontakt, vi är så tillräckliga på egen hand, de längtar ständigt efter mer – vi är så oerhört olika. Vilken oerhörd lycka att vara född här.