På Civic Forum sitter jag bredvid min mormor. Vi ser över de senaste klimatanpassningsplanerna, som utformats gemensamt av medborgare i alla åldrar. Besluten är inte enkla, men de är transparenta och förankrade i bästa tillgängliga kunskap. Hon minns en tid då framtiden var något att kontrollera med top-down-strategier som försökte låsa in den. Men idag behandlar vi det mer som en gemensam horisont, formad av bevis, minne och vård. Vi accepterar osäkerhet, men vi ignorerar den inte. Innan vi fattar några större beslut håller vi naturkonsultationer. Forskare, konstnärer, medborgare, unga och gamla, samlas för att tolka signaler från ekosystem som en del av vår demokratiska process. Vi frågar: Vad är rätt för dem som kommer efter oss? Vad behöver den levande världen för att frodas? Vi behandlar vår naturliga miljö som en partner att arbeta med. Gran säger att våra institutioner har förändrats. Vi styr nu genom en balans mellan röst och struktur, församlingar, lokala initiativ och ansvariga institutioner som arbetar tillsammans. Rättvisa stannar inte vid inkomst eller identitet. Koldioxidbudgeten delas mellan generationerna och omsorgen flödar genom åldersinkluderande system. Tekniken är inte tillbedd. Varje större innovation granskas av generationsövergripande paneler. Europeiska unionen jag är en del av är en samarbetsinriktad röst som bygger avtal som varar utan att rygga tillbaka för oenighet när rättvisa, klimat eller fred står på spel. Framtiden brukade kännas avlägsen. Jag ser det i varje beslut vi tar.