Den allmänna trenden i de västerländska demokratierna är tydlig. Att övergå till nolltimmesavtal eller tillfälliga anställningar, minska anställningstryggheten, sänka lönerna och undanta specifika anställningstyper från minimilönegarantier. Detta skedde också i Europa med t.ex. artikel 3.3 i direktivet om utstationering av arbetstagare (2016/1234/EU), som undantog arbetstagare inom transportsektorn från minimilönen. Samtidigt anställs allt fler inom vithalssektorn som externa konsulter med otrygga kontrakt som är otroligt stressande och inte lämnar någon säkerhet. Varför gör vi detta, varför är det enda samtalet fokuserat på "konkurrenskraft" och effektivitet, medan vi lurar oss själva att anställningen är hög, men bara på grund av dessa fruktansvärda arbetsvillkor och kontrakt? EU bör satsa mer resurser på att stödja politik och rekommendationer som syftar till att förbättra utbildningssektorn och skapa bättre och säkrare arbetsvillkor. Men om inte beslutsprocessen bara är ensidig, dvs. från företag till EU-kommissionen, utan att ta med de yngre generationernas och arbetstagarnas röster, hur kan denna förändring ens äga rum?