Jag föreställer mig ett EU där solidaritet mellan generationerna inte bara är ett ideal utan en levd verklighet – där de äldres visdom, ungdomarnas energi och den arbetsföra befolkningens erfarenheter möts för att bygga ett motståndskraftigt, inkluderande och hållbart samhälle. I detta framtida EU utformas politiken inte bara för dagens väljare utan för kommande generationer. Offentliga platser är utformade för tillgänglighet och interaktion mellan åldersgrupper, utbildningssystemen prioriterar empati och samhällsengagemang, och röster i alla åldrar värderas i demokratiska processer. För att förverkliga denna vision måste vi agera nu. För det första måste vi investera i dialog mellan generationerna – skapa plattformar i skolor, samhällen och på arbetsplatser där människor i alla åldrar kan utbyta erfarenheter, idéer och utmaningar. För det andra måste vi prioritera en hållbar politik som tar hänsyn till de långsiktiga effekterna på både människor och planeten – att med framsynthet ta itu med klimatförändringarna, den digitala omvandlingen och den ekonomiska ojämlikheten. Slutligen måste EU-institutionerna se till att ungdomar får en plats vid bordet – inte som symboliska medel, utan som jämbördiga partner när det gäller att forma framtiden. Att bygga ett enat, blomstrande samhälle innebär att förkasta åldersbaserade uppdelningar och omfamna en kultur där lärande och ansvar delas mellan generationerna. De beslut vi fattar i dag måste styras av arvsprincipen – inte bara vad vi uppnår nu, utan vad vi lämnar efter oss. EU:s framtid är beroende av det.