När vi talar om rättvisa mellan generationerna fokuserar vi ofta på det vi lämnar efter oss – skulder, klimatfrågor, system att åtgärda. Men det finns något djupare som vi ofta förbiser: Medvetandenivån hos de yngre generationerna utvecklas snabbt. Liksom AI växer deras medvetenhet och känslighet exponentiellt. Ändå faller vi i samma gamla fälla – förutsatt att vi ”vet bättre”, att vårt sätt att leva är överlägset. Detta bygger inte broar. Det bygger murar. Det skapar avkoppling, inte visdom. Och vishet landar bara där det finns tillit. För många ungdomar i dag är ålder inte längre en anledning att lita på – det handlar om autenticitet, relevans och delad förståelse. Om de äldre generationerna inte hittar nya sätt att uttrycka sin visdom kan den blekna bort, ohörd. Istället för att sitta med den här verkligheten rusar vi ofta in i lösningar. Politik och kampanjer – välmenande, men ofta baserade på feldiagnostiserade problem. Du kan inte fixa ett förhållande om du inte har förstått brottet. Du kan inte överbrygga en medvetenhetsklyfta med verktyg som inte berör hjärtat av den. Så vad innebär det att ”höja medvetandet” hos äldre generationer? Det kan börja med nya metoder: djupare lyssnande, förkroppsligad framsynthet och medskapande över generationer. Verktyg som uppslukande berättande, VR och kollektiv fantasi - särskilt med barn - kan hjälpa oss att känna oss till förståelse. För först när vi verkligen förstår klyftan kan vi börja stänga den.