De flesta, om inte alla, generationer som har gått i pension under de senaste 50 åren eller så i välfärdsstater har gjort det med vinst: De betalade mindre i sociala avgifter än de fick i pensionsförmåner/pensioner. Tidigare generationer kompenserade detta genom en indirekt betalning: de hade ett fruktsamhetstal över generationssubstitutionstalet (2,1). Pyramidsystemet som är våra välfärdsstater har långsamt underminerats av pensioner som är för höga. Detta var möjligt genom produktivitetsvinster och genom ackumulering av enorma mängder statsskuld. Båda dessa vägar verkar nu mycket svårare: Europa är redan begravt under ohållbara mängder av både offentliga och privata skulder, och dess ekonomiska resultat har genomgående varit dåligt. Bland de svar som vi kan behöva hitta för dessa problem är: Att minska alla hinder för att skapa välstånd. Utan privata företag att betala skatt, det finns inget välfärdssystem. - Incitament för innovation som leder till minskad efterfrågan på arbete: till exempel robotisering för alla sektorer som är mindre attraktiva för arbetstagare. Familjer med barn och arbetande föräldrar betalar dubbelt in i systemet: De betalar skatter och sociala avgifter, och de försörjer nästa generation arbetstagare. Vi bör därför omforma all socialpolitik för att garantera att arbetande barnfamiljer alltid har det bättre (ceteris paribus) än arbetstagare utan barn eller familjer utan föräldraarbete.